Nils Petter Svonni

f. 1983 (NPS)
Son till Mikael Svonni
Barnbarn till Petter och Ellen Maria

Mitt första minne av eget slöjdande är från ett sportlov när jag var tio år. Jag tillbringade lovet hos min farbror Olav i Rávttas med att gravera en halsduksring i horn som jag gjort på slöjden i skolan. Jag har inget minne av hur jag gjort halsduksringen, eller något annat som jag gjort på slöjdlektionerna för den delen, däremot kan jag fortfarande föreställa mig känslan när jag graverade för första gången.

Efter att ha gått klart gymnasiet i Kiruna var jag på väg till Göteborg för att läsa molekylärbiologi, men ändrade mig och reste till Barcelona istället för att lära mig spanska.

Efter att ha varit i Barcelona sökte jag till arkitekturprogrammet i Göteborg och hoppades att kunna börja där till hösten 2005. Den sommaren åkte jag upp till Álesjávri för att vara med på kalvmärkningarna. Efter ett rengärde började jag och Olav prata om slöjd. Han hade själv bytt bana vid 40-årsåldern för att gå trä- och hornslöjdslinjen på Samernas utbildningscentrum i Jokkmokk. Han berättade att livet som slöjdare kunde vara tufft men att han kände sig fri med arbetet.

Jag hoppades fortfarande komma in på arkitekturprogrammet men skickade även in en ansökan till Samernas ifall att jag inte skulle bli antagen till Chalmers i Göteborg. I början på hösten hade jag flyttat till Jokkmokk.

Ett särskilt minne från trä- och hornslöjdslinjen är när Martin Kuorak var gästlärare en vecka under mitt första år på utbildningen. Det han gjorde var att låta oss träna på att fila under hela den veckan. Vi hade hoppats på att få lära oss tekniker för att göra hornsvep men fick istället varsin fil och filarbete för hela veckan. ”Du kan aldrig bli fullärd på att fila”, sa Martin.

En viktig erfarenhet från skoltiden är att de ärliga omdömena kanske inte alltid är de roligaste att höra, men de behövs för att man ska kunna utvecklas. När vi skulle lära oss att gravera i horn under utbildningen så var Olav gästlärare. Trots att han är den bästa på att lära ut gravyrteknik, och trots att han visat hur det skulle göras så hade jag problem med att få gravyren att se bra ut. Det var först lite mer än ett år senare som kopplingen mellan öga, huvud och hand verkligen började fungera. Det var först då jag verkligen såg och kunde förstå hur det skulle göras. Den insikten kom efter att Olav kommit som gästlärare ett år senare för att lära ut gravyrtekniken till dem som då gick första året på trä- och hornslöjdslinjen. Efter den veckan så var hans omdöme att vi åtminstone var duktiga på att städa.